Tankar på Phi Phi-öarna
Jag besökte Phi Phi Islands i mars 2007.
Vi klev iland på den norra delen av stranden. Landskapet var hisnande...på båda sidorna av stranden tornade höga, djungelbeklädda klippväggar upp sig mot himlen. Det var så oerhört vackert.
Efter att ha stått och förundrat oss en stund blev vi blev bjudna på en mycket god thaibuffe. Barnen och vi försåg oss med wokade nudlar, kokoskyckling, skaldjur, färsk frukt och andra läckerheter. Lilla T åt ett stort lass med små vitlöksfrästa bläckfiskar, med tentakler, sugkoppar och allt kvar...
Efter lunchen hade vi en timme kvar på Phi Phi innan båten skulle avgå. Vi bestämde oss för att gå genom byn och titta på den andra stranden. Själva byn, Tonsai village, ligger på en ca 200 meter bred, platt landremsa med en sandstrand på var sida.
Det visade sig att Stora T glömt kvar sina sandaler på båten, så hon fick låna mina och jag gick barfota. Sanden var het och det brände rejält under fötterna. Dessutom var det fullt av glas, träflis och annat bråte och jag hade fullt upp med att se vart jag satte fötterna. Då jag stannade till och tittade upp befann vi oss på mitten av landremsan, mittemellan de båda stränderna.
Där blev jag stående.
Då jag stod där och betraktade landskapet tänkte jag på hur det måste ha varit på annandagen 2004 då vågorna kom. Ingenstans att fly, väggar av vatten från båda hållen som helt sköljde över det smala näset mellan stränderna. Kaos, skräck, panik. Så många människor miste sina liv här.
Så många som aldrig mer skulle komma hem.
Vi klev iland på den norra delen av stranden. Landskapet var hisnande...på båda sidorna av stranden tornade höga, djungelbeklädda klippväggar upp sig mot himlen. Det var så oerhört vackert.
Efter att ha stått och förundrat oss en stund blev vi blev bjudna på en mycket god thaibuffe. Barnen och vi försåg oss med wokade nudlar, kokoskyckling, skaldjur, färsk frukt och andra läckerheter. Lilla T åt ett stort lass med små vitlöksfrästa bläckfiskar, med tentakler, sugkoppar och allt kvar...
Efter lunchen hade vi en timme kvar på Phi Phi innan båten skulle avgå. Vi bestämde oss för att gå genom byn och titta på den andra stranden. Själva byn, Tonsai village, ligger på en ca 200 meter bred, platt landremsa med en sandstrand på var sida.
Det visade sig att Stora T glömt kvar sina sandaler på båten, så hon fick låna mina och jag gick barfota. Sanden var het och det brände rejält under fötterna. Dessutom var det fullt av glas, träflis och annat bråte och jag hade fullt upp med att se vart jag satte fötterna. Då jag stannade till och tittade upp befann vi oss på mitten av landremsan, mittemellan de båda stränderna.
Där blev jag stående.
Då jag stod där och betraktade landskapet tänkte jag på hur det måste ha varit på annandagen 2004 då vågorna kom. Ingenstans att fly, väggar av vatten från båda hållen som helt sköljde över det smala näset mellan stränderna. Kaos, skräck, panik. Så många människor miste sina liv här.
Så många som aldrig mer skulle komma hem.
Kommentarer
Postat av: Helena
Mm håller med dig om den hisnande känsla man får på Phi Phi.
Postat av: Pyret
Mmm... jag förstår att det var en kraftfull känsla att stå där. Mitt i allt. Men samtidigt så svårt att förstå.
Trackback
